Äventyr i naturen. Bushcraft, fiske & vildmark.

Från Söder till Norr med Husvagn

Vår första husvagnssemester – ett äventyr vi aldrig glömmer

Vi hade pratat om det länge. Eller, rättare sagt – Rosita hade pratat om det länge. Husvagnslivet. Friheten. Möjligheten att stanna var som helst, laga sin egen mat och låta vägarna styra semestern. Själv var jag mer skeptisk. Jag hade aldrig sett mig som en husvagnsmänniska. Jag trodde det var trångt, komplicerat och långt ifrån det äventyr jag längtade efter.

Men så en dag stod den där – vår nyinköpta Weinsberg CaraOne 550 UK – resultatet av ett ganska spontant infall. Ett litet impulsbeslut som snabbt skulle bli en av våra bästa investeringar någonsin. Den kändes gedigen. Välplanerad. Och framför allt: den kändes som en chans att skapa något helt nytt tillsammans.

Vi började genast fylla den med allt vi trodde vi skulle behöva. Sängkläder, barnvagn, kläder, fiskeutrustning, några böcker, en nyinköpt grill från Jula för 195 kr – min första grill någonsin, faktiskt. Bara tanken på att äntligen få grilla igen efter tio år i lägenhet var en frihetskänsla i sig.

Leo var ett år. Full av spring i benen, nyfiken på allt, och helt ovetande om vad vi höll på att förbereda. Men när vi öppnade dörren till vagnen och lät honom klättra upp på sin plats i den lilla sittgruppen, log han som om han förstått allt.

Första stoppet – Stöllet

Vi lämnade Kungsbacka med pirr i magen och solen i ryggen. Målet var Stöllet i Värmland, där vi planerat att ta vår första natt. Resan dit gick över förväntan – Leo sov stora delar av vägen och vagnen rullade snällt bakom bilen.

Men väl framme insåg jag något. Vi hade ingen grenkontakt till elen. Ett klassiskt nybörjarmisstag. Vagnen gick inte att koppla in, och jag såg framför mig en kall natt utan laddning eller belysning.

Så jag hoppade in i bilen och körde tillbaka mot Torsby, letade mig genom flera butiker innan jag till slut träffade på en kille som visste exakt vad jag behövde. En Smart Living-kabel, som jag numer alltid rekommenderar till andra nybörjare.

Med strömmen inkopplad kände vi oss som riktiga husvagnsmänniskor för första gången. Leo lekte på golvet, Rosita började organisera våra saker och jag… jag tände grillen. Det var något magiskt i att stå där vid grillen i dalgången och kolglöden sprakande. Det var första gången på över ett decennium som jag grillade något utomhus – och det var första gången någonsin jag grillade med något jag själv köpt.

Vi åt sent, gick igenom vagnen tillsammans och lärde oss på riktigt vad en husvagn är. Hur man tömmer tankar, fyller på vatten, hur man fäller bord, hur ett litet hem kan innehålla allt man behöver.

Åre – Fricamping vid familjens gård

Efter en lugn morgon packade vi ihop oss och drog vidare norrut mot Åre, där Johannes familj har en gård. Strax intill ligger en liten fricamping där vi kunde ställa vagnen fritt med utsikt över Åreskutan. Två nätter spenderade vi där – med enkla måltider, samtal med familjen och några korta promenader i området.

Det var här vi började känna oss hemma i vagnen. Leo hade hittat sin plats, Rosita sin rytm, och jag… jag började förstå vad hon menat hela tiden.

💍 Bröllop, vänner och sjukdom

Nästa stopp var längre norrut, där Rositas nära vän skulle gifta sig. Rosita var brudtärna, vilket innebar att de första dagarna gick åt till förberedelser och klänningar, medan jag och Leo höll ställningarna i vagnen. Det blev en hel del lek, barnmat på gasolköket och sagor i husvagnssängen.

Bröllopet blev vackert, men kort efter det att jag börjat känna mig dålig. Jag och Leo fick åka hem tidigare än planerat – jag blev sängliggande, och snart var både Rosita och Leo också sjuka. Fyra dagar i rad låg vi nerbäddade i vår husvagn, med regnet smattrande mot taket och en liten fläkt snurrande i ett hörn.

Det låter kanske fruktansvärt – men mitt i det hela fanns ändå något fint. Vi hade varandra. Vi behövde inte tänka på hotellbokningar eller check-out-tider. Vi vilade, sov, hjälpte varandra och tog oss långsamt upp igen.

Stekenjokk – Ett avlägset mål med ett flugspö som sällskap

När jag till slut började känna mig bättre, låg Rosita fortfarande nedbäddad. Men i stället för att vänta ut sjukdomen där vi var, väcktes en tanke: Om vi ändå bara skulle vila, varför inte göra det på en av Sveriges mest magiska platser?

Stekenjokk. Ett namn som låter som något hämtat ur en gammal fjällroman. Men för mig var det också ett mål. Ett ställe jag drömt om att fiska på i flera år.

Så vi packade ihop, knäppte fast vagnen och drog iväg norrut genom inlandet. Vägen dit var vacker, men ju närmare vi kom, desto tuffare blev förhållandena. Särskilt efter bron i Saxnäs. Vägen förändrades plötsligt – kälskador och urspårade partier tvingade mig att köra i 40–50 km/h för att skydda både bil och husvagn. Det skakade, hoppade och gnisslade. Rosita satt tyst i baksätet, sjuk, medan Leo otroligt nog sov.

Men så kom vi fram. Till den vidsträckta platån, där vinden sveper över öppna fjällhedar och parkerade husbilar står som små prickar i landskapet. Jag parkerade, fixade i ordning vagnen, och förberedde mig mentalt för det jag längtat efter: fjällfiske på riktigt.

Ensam med fjället – och öringen

Tidigt nästa morgon, med Leo fortfarande sovande och Rosita halvliggande med filt, knöt jag på mig ryggsäcken och tog spöet i handen. Det blev en ca 4 km lång vandring ut mot ett av de vattendrag jag spanat in på kartan. Inga problem. Det var tyst. Bara vinden och mina fotsteg mot stenarna.

När jag kom fram till vattnet andades allt stillhet. Luften var krispig, solen låg lågt. Jag satte på en Europa12a och började kasta. Det tog inte många minuter förrän den första fjällöringen högg. Inte stor – men vilken kämpe! Ryggen spände, linan sjöng, och hjärtat slog. Jag landade fisken försiktigt, beundrade den och släppte tillbaka.

Jag fiskade mig ner genom systemet mot den lilla bron längre bort och lyckades ta ytterligare två öringar innan jag vände tillbaka – med kroppen trött men själen fylld av ro. Det är svårt att förklara, men något händer när man fiskar i fjällen. Det är mer än bara fisk – det är naturens rytm, närvaron, andhämtningen.

Väl tillbaka vid husvagnen var Rosita fortfarande hängig, men Leo var piggare. Jag grillade kyckling på den lilla kolgrillen, och vi åt middag med fjällen som bakgrund.

Övernattning i Umeå

Vi hade egentligen tänkt åka nästa morgon, men när jag inte kunde somna på kvällen sa jag till Rosita:
"Vi kör nu. Jag orkar inte vänta."

Så med Leo sovandes i barnstolen och Rosita invirad i filt, rullade vi söderut igen – genom natten. När solen började stiga över träden rullade vi in på First Camp Umeå, där vi hittade en plats och somnade i några timmar.

Vi stannade tre dagar i Umeå. Hälsade på vänner, promenerade längs älven, och jag hann till och med sticka ut till en sjö och testa fiskelyckan. Det gav utdelning – en regnbåge på 1,5 kilo, som bjöd på riktigt bra motstånd. En fin belöning efter dagarna i sjukstuga.

Sista stoppet – Trosa Havsbad & Camping

När vi började rulla söderut igen hade vi siktet inställt på ett sista stopp – Trosa Havsbad, en camping vi fått tips om. Och det blev den perfekta avslutningen.

Vi rullade in lagom till kvällen. Solen gick ner i horisonten och himlen färgades rosa. Vi gick direkt till restaurangen och slog oss ner med varsin hamburgertallrik och en kall öl. Leo sprang runt bland borden och vinkade åt andra barn. Vi satt tysta ett tag. Trötta, men nöjda. Det kändes som att vi gjort något på riktigt. Inte bara en semester – utan ett minne.

Vi gick runt och tittade på campingen, borstade tänderna vid servicehuset och kröp sen ner i sängen i vår rullande stuga. Den sista natten. Och den kändes både vemodig och vacker.

Reflektion – Husvagnslivets första kapitel

Vi trodde att vi skulle få två veckors semester. Det blev tre.
Vi trodde att det skulle bli smidigt. Det blev kaos, sjukdom och kabelpanik. Men vi trodde också att det kunde bli fint. Och det blev det – på alla sätt som räknas.

För mig, som aldrig sett mig som en husvagnsmänniska, blev den här resan en vändpunkt. Inte för att allt gick perfekt, utan för att vi gjorde det tillsammans. Vi kämpade, skrattade, somnade med huvudet mot fönstret medan vagnen gungade svagt i vinden. Leo fick upptäcka Sverige från vagnen, träffa nya människor och känna att världen faktiskt inte behöver vara längre bort än så här.

Och vi? Vi hittade något i det enkla – en frihet, en rytm. Något vi vill återvända till.